Sista delen mot Mora

Efter att jag hade passerat Eldris, var jag helt slut i kroppen. Jag bara längtade efter att passera mål linjen och ta av min skidorna. Mina armar som hade arbetat på bra under loppets gång börja nu säga emot, dem hade gjort sitt. Jag lät bena bara glida fram i spåret och när vi närmade oss dem sista 4 km, när vi börja komma in i Mora då sa min kropp emot.

Det fanns verkligen ingenting att hämta längre, jag var totallt slut och min hand bara värkte. Mina tankar var bara framåt, framåt, framåt. När vi närmade oss en röd lada, då tänkte jag för sista gången när jag såg den sista uppförsbacken. "Det är nu eller aldrig"

Att jag stakade mig uppför backen och tog mig med en snigelfart mot målet, var oerhört starkt gjort av mig, må jag säga.

När jag väl kom in på slutspurten såg allt folk stå och titta på en, då gjorde jag ett tappert försök att få upp farten....

Känslan när man precis passerar mål linjen är helt underbar, man är så sjukt stolt över sig själv. Jag var helt galet stolt över mig själv, jag trodde aldrig att jag skulle utföra tjejvasan, och speciellt inte med den position jag startade i, skadad hand och en lätt förkylning.